• L i n u s J o h a n s s o n •

104.pressmeddelande till mig själv

Posted in analogt;, foto;dokumentärt, foto;miljö by Linus on november 30, 2010

Bilder tagna med yashica 35/f:2,8 Kodak 400TX

Det ser grått ut. Både vädret och min syn på mitt fotograferande.

Här om dagen så kom jag i underfund med vad foto är för mig, och jävlar vad häpen jag blev. Under fem år så har jag haft en dröm om att få ha mitt fotograferande som jobb och levebröd. Jag har ständigt arbetat mot det som ett mål, och har aldrig ens haft en tanke på något annat som ett alternativ. Fotografi är, om än något klyschigt uttryckt en stor del utav mitt liv. Det är mitt artistiska hjärta och jag trodde länge att ett fotojobb skulle få hjärtat att bulta snabbare. Men ju längre tiden gått, och ju närmare jag kommit mitt mål så har hjärtfrekvensen mer eller mindre saktats ned. Hjärtrytmiken ligger nu i otakt.

Vad jag nu har insett är att fotograferande som jobb tar död på min kreativitet. Ett måste sköljer sig över mig och inget gott kommer ut ur det. Tyvärr. När jag skriver det här så ser jag nu att det lika gärna skulle kunna skrivas utav ett barn som måste få sina läxor gjorda. Alla måsten är tråkiga, och jag vill från punkt A till punkt B utan att gå vägen där i mellan. Men så är det inte. Det är inte vägen dit jag har problem med, utan det är just punkten B i sig som får mig att rygga tillbaka. Den skrämmer mig.

Vad jag kommit fram till är detta.

Från början var fotot för mig att ta med kameran så fort jag lämnade lägenheten för att bildtillfällen kunde dyka upp. Var som helst, när som helst. Eller för att det mest bara är roligt att fota sådant som ingen lägger någon särskild vikt vid. Som när ens kompis kollar på tv eller när tvättmaskinen centrifugerar. Och jag saknar det, att alltid ha med kameran och få tänka tanken; undrar vad för bilder som fastnar idag.

Så nu när all min tanke och arbetskraft gått åt att få de snyggaste och mest genomtänkta bilderna till mitt portfolie. Att hitta fotografer att assistera åt, att ta varenda litet jobberbjudande även fast jag inte har tid bara för att bygga upp ett slags kundregister så har fotograferandet dödat det som jag en gång tyckte var fint med det: friheten.

Jag har nu ett bra jobb som bildbehandlare som jag trivs med. Även fast jag inte fotograferar själv så får jag ändå vara närvarande till bilden, ur en annan synvinkel. Så jag känner att detta kan vara min väg, den vägen mellan A och B som leder fram till något som förhoppningsvis ger mig något. Och det bästa är att nu kan jag återgå till att ha fotograferandet som hobby igen, och ta på mig små jobb på sidan av som jag tycker är roliga att utföra och samtidigt känna glädje utav det. För mig har fotot aldrig varit mer än en människa och dennes kamera. // Prettot

Annonser

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Stina Bjurström said, on november 30, 2010 at 19:52

    Linus, jag förstår precis. Känslan är inte helt olik min egen just nu. Många frågar om jag vill fota åt dem, jag borde bli glad men det blir jag inte. Hoppas vi hittar tillbaka till glädjen.

  2. Johanna said, on december 1, 2010 at 11:42

    Känner igen mig exakt, jag trodde alltid att det slutgiltiga målet måste vara att jobba som fotograf. Det tog ett tag innan jag insåg hur otroligt tacksam man ska vara att ha en sån passionerad hobby, det är långt ifrån alla som har det.
    Skrev ett inlägg om det för ett tag sen: http://johannalundberg.net/blogg/hetshetshets/

  3. inkompetentmun said, on december 1, 2010 at 15:04

    Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver, i mycket jag gör. Hur man hela tiden tror att man jobbar emot något men såfort man är där så blir.. ja nästan tråkigt istället.

    Jag tror ofta att det handlar om att jag är en bekräftelse-junkie, vilket jag alltid får utlopp för när jag strävar efter något och får feedback på allt hela tiden. Men när jag väl är tillräckligt bra för att göra något med det… ja då finns det ju ingen bekräftelse kvar nästan, då kan jag ju redan. Men vad fan vet jag, mina hobbyanalyser ger ju inte mycket heller… Känner i alla fall igen mig i att ”Jakten” är det roliga.

  4. Solveig Holstein said, on december 1, 2010 at 19:49

    Kloka tankar!Tänk bara vad du lär dig mycket om bilder när du bildbehandlar! Man måste nästan ha ett ”vanligt kneg” som betalar mat och hyra för att kunna vara fri att skapa eller vara kreativ! Allt har sin tid, ”plötsligt händer det” och då gäller det att våga och ta chansen!

  5. Stina Bjurström said, on december 2, 2010 at 12:55

    SV: Känslan har smugit sig på under hösten för mig. Helt ärligt är det inte bara fotot som känns tråkigt, utan det mesta, men att fotot inte funkar är det som känns värst. Helt nyligen har jag fattat att jag måste ta tag i det här och helt enkelt se till att må lite bättre. Lätt att säga, eller hur?

  6. Johanna said, on december 3, 2010 at 10:46

    Det är svårt att säga egentligen, om det lossnade då. Hamnade i en tjänst som krävde otroligt mycket av mig, så jag jobbade hela tiden och var på gränsen till att bli mentalt utbränd. Då fanns det inte så mycket tid över till kameran ändå.
    Förutom när jag fotade hockey, enda stunden på dagen då jag verkligen kände att jag var på rätt plats.

    Men nu, när jag börjar få mindre att göra så börjar känslan komma krypandes tillbaka, får idéer och vill ta bilder igen. Kameran börjar få hänga med igen. Så jag tror att det kommer tillbaka.
    Men det viktigaste är att jag känner att jag vet vad jag vill göra och inte kommer kompromissa kring det. Ska jag fota så ska det vara på mina villkor.

    Dock kan jag säga att när jag jobbade som retuschör så var jag som mest fotoinspirerad, det är ett bra yrke för att ha foto vid sidan om. Så lusten kommer säkert tillbaka för dig snart :)

  7. Mamma said, on december 3, 2010 at 12:44

    Väldigt, väldigt klokt och bra skrivet min goa son. Det där är vad jag försökt förklara för dig med ”mitt deeptalk”. Men jag vet att det är först med erfarenhet och insikt som man liksom förstår.

  8. smultris said, on december 4, 2010 at 11:32

    intressant att så många känner igen sig i det du skriver, jag har också skrivit ett inlägg om dessa känslor, fast för länge sedan…
    om hur jag tackar nej till bröllopsfotograferingar osv för att när jag blir ”tvingad” till skapande så tappar jag sugen, inspirationen och lusten. jag känner mig bara pressad på ett icke bra sätt.

    foto ska vara ett brinnande begär för mig.

  9. Stina Bjurström said, on december 7, 2010 at 11:49

    Smultris: jag har ockå börjat säga nej till uppdrag, dels av den anledning som du beskriver, dels för att jag inte vet om de som frågar mig verkligen gillar min stil eller de är ute efter en billig fotograf, vilken som. Minsta lilla jag misstänker det senare tackar jag nej.

    SV: Linus, du har helt rätt i att man inte kan sitta och vänta på att kreativiteten ska komma av sig själv, man måste göra lite våld på sig själv också. Jag tror inte man kommer nånsin att vakna upp och tänka ”jag borde inte fotograferat så mycket”. Tvärt om…

  10. […] som fotograferar vet vad fotoglädje är. Jag skrev ett självömkade inlägg just om att ha tappat den glädjen i november. Och det har dröjt ända tills i April för att […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: